Lokalkändisar......



Hejsan!

För ett tag sedan blev vi kontaktade av en journalist från vår lokaltidning, Hallandsposten.
Hon skulle skriva en serie artiklar om adoption och ville intervjua oss om vår adoption och vår tid i Kenya.
Nu har artikeln med oss publicerats och vi tänkte även lägga ut den här.

Vi blev lite förvånade när vi såg tidningen, hela första sidan och ett helt uppslag handlade om oss.
Det måste ha varit stiltje på nyheter denna dagen :-)

 

Här kommer artikeln:

Tiden i Kenya gav bra start

17/07 Halmstad Till slut kom samtalet som Hasse och Linda hade väntat på. En liten pojke i Nairobi skulle bli deras.– Jag ringde Hasse och bara grät, säger Linda Fredriksson.

Det är huvudpersonen själv som öppnar dörren till radhuset på Kärleken.

Theo Fredriksson, tre och ett halvt år gammal, sneglar nyfiket på oss och visar gärna upp sitt rum med den stora världskartan ovanför sängen. En begynnande Halmstaddialekt avslöjas när han sätter in sin ”fåm” med pasta i leksaksugnen.

– Det är så svårt att säga innan, hur det är att bli en familj. Med Theo har det känts naturligt från första stund, säger mamma Linda.

I april förra året fick Linda och Hasse Fredriksson för första gången fick träffa sin son. Men vi backar bandet ytterligare några år.

När Hasse och Linda, som varit ihop ”i evigheter”, upptäckte att det skulle bli svårt att få biologiska barn så valde de att inte ge sig in på fertilitetsbehandlingar. Att adoptera kändes rätt för båda. Men att det skulle bli Kenya var långtifrån självklart.

– Eftersom man måste bo i landet mellan sex och tolv månader så tänkte vi: ”Det går inte. Hur ska vi göra med våra jobb, med huset?”, säger Linda.

På den obligatoriska föräldrautbildningen träffade de andra par som ville adoptera från Kenya – och började tänka om.

– Egentligen tycker vi att det här är det bästa sättet. Man är tillsammans med barnet under en lång tid och lär känna landet. När vi pratade med våra arbetsgivare och kollegor ställde de upp till hundra procent trots att vi inte visste när vi skulle åka eller komma hem, säger Hasse.

Att planera för åtta månader utan inkomst var förstås en utmaning. Genom sparade pengar, att de hyrde ut sitt radhus under sex månader och med hjälp av sina föräldrar lyckades de få ihop vad som krävdes.

Linda var på jobbet när hon fick samtalet om att en liten pojke i Nairobi hade matchats ihop med dem. Händerna skakade så att hon knappt kunde se orden som hon skrev ned. Hasse gick från jobbet utan ett ord till kollegorna.

– Vi satte oss hemma för att vänta in mejlet med bilder. Jag stod faktiskt och hoppade i köket av otålighet, säger Hasse.

Sedan kom trettioen sidor information och foton på pojken som var deras.

– Det var helt omöjligt att tänka några vettiga tankar. Vi skrev ut bilderna som vi hade fått på Theo och satte upp dem på väggen i köket, så att vi kunde se honom hela tiden, säger Linda.

Tre veckor senare landade de i larmet och trafiken i Kenyas huvudstad Nairobi och snart därefter fick de träffa sin son. ”Vår allra bästa dag”, skriver de i bloggen där läsarna kunnat följa deras långa vistelse i Kenya.

– När vi kom till barnhemmet fanns Theo inte i lekrummet med de andra barnen. Personalen berättade att han fortfarande höll på att klä sig för att han ville se ”neat”, alltså fin och ordentlig ut, inför oss. Bara det gjorde att man smälte, berättar Linda.

Efter en liten stund kom Theo smygande runt hörnet och det tog inte lång tid förrän han satt i deras knä. Dagen de träffades, den 5 april, kallar de för ”Theodagen” och den firas högtidligt precis som födelsedagen.

Linda och Hasse hyrde en lägenhet i Nairobi där familjen bodde under tiden som den juridiska processen malde på i kenyansk domstol. En gång i månaden skulle de tillbaka till barnhemmet för att väga och mäta Theo. Han gillade inte besöken, även om personalen tyckte det var roligt att se honom.

– Theo klamrade sig fast vid oss och ville inte ned på golvet. Han var rädd för att bli lämnad igen, säger Linda.

I början betedde sig Theo på ett sätt som kanske inte är helt ovanligt för barn som vuxit upp på barnhem och fått kämpa för uppmärksamheten – han var superduktig, spillde aldrig och showade för sina föräldrar.

Men allt eftersom han förstod att Linda och Hasse var där för att stanna så började han tvärtom att testa gränserna.

Linda tror att det underlättade familjebildningen att de bodde i Kenya under så lång tid.

– Vi hade inget annat att tänka på, ingen skulle till jobbet och vi kunde fokusera hundra procent på varandra.

I december förra året kunde familjen slutligen återvända till Halmstad och Theo kunde kliva in i rummet som redan var förberett.

Theo pekar på väggen där foton av bästa kompisarna Noah och Hannes hänger. De adopterades samtidigt som Theo och adoptivfamiljerna träffas fortfarande. Nyligen hyrde de ett hus på Österlen tillsammans.

– Vi kallar dem för Theos kenyakusiner. Jag tror att det kommer att vara viktigt för honom att ha andra personer som har varit med om samma sak, säger Linda.

Tankarna finns på hur det ska bli för Theo att växa upp i Sverige med en hudfärg som skiljer sig från många andra människors.

– Vi vill ge honom bästa möjliga trygghet och självförtroende så att han kan tackla svårigheter. Det är viktigt att hålla allt öppet för honom, säger Hasse.

– Theo är social och pratglad med andra barn. Man ska vara beredd på att det kan vara jobbigt och att barn kan vara elaka mot varandra, men man behöver inte ta ut något i förskott, säger Linda.

 

Ett år senare.....

Idag är det ett år sen vi fick träffa dig för första gången.
Det känns som att du har varit vår så mycket längre.
Vi minns det som igår när vi öppnade dörren och steg in i rummet, och lite nervöst lät våra blickar gå från barn till barn och leta efter dig.
Vi hade fått två bilder på dig men vi visste inte om vi skulle känna igen dig när vi nu skulle få se dig för första gången.
Efter en liten stund kom du in till de andra barnen och visst kände vi igen dig.
Du var ännu finare i verkligheten.

På sätt och vis så har denna tid gått enormt fort men när vi tänker tillbaka på allt vi har gjort och fått uppleva under detta år så känns det som att det var betydligt längre sen än bara detta enda år.

Det gick så lätt att bli föräldrar, allt kändes lätt och rätt.
Redan när vi läste mailet om dig och såg bilderna så var vi fast och den känslan har bara växt för varje dag.
Vi är så tacksamma och lyckliga som har fått dig, vår son.

En bild från vår första dag tillsammans.
Du var lite försiktig och avvaktande men ville gärna bli buren av oss båda.
När du lekte med de andra barnen så tittade du hela tiden på oss och ville ha koll på oss.
Innan lunch så la du dig till och med på mammas axel och slumrade lite.
Gissa om mamma var lycklig :-)

Ett år senare så ser du ut så här, håret har växt och likaså din personlighet.
Du är en glad och busig kille med ett hjärta av guld.
Omtänksam och snäll.
Visst kan du bli arg och vara väldigt bestämd ibland men det är bara bra.
Oftast är du lika go och glad som du ser ut på den här bilden, som är som gjord för en tandkrämsreklam.

Du pratar fortfarande om Noah, Fia, Paul och Hannes, Anna, Edvin och Saalash och Donkeyn.
Men nu har de fått konkurens från kompisarna på gatan, släktingar och din första lilla kärlek, Moa. Som du inte kan få nog av :-)

Häromdagen så pratade vi lite om vad vi gjorde på dagarna i Kenya och då blev du lite tyst och sa

-Theo tänker.....Phoebe gav Theo och Noah ananas, sen berättade du om när du och Noah satt och åt ananas och chapati tillsammans.

Vi hade verkligen en fantastisk start på vårt liv tillsammans.


Nu har vi haft vårt första år tillsammans och vi hoppas att alla andra år blir lika underbara, även om de gärna får gå lite saktare :-)

Härlig känsla....

Igår satt jag på ovanvåningen och surfade och slötittade på tv. Linda hade just gått och lagt sig.
Hör hur Theo nyser från sitt rum, små snabba tassande steg, dörren som öppnas och fler steg in till vårt sovrum som ligger vägg i vägg.
-Mamma.
-Hej Theo, kom upp i sängen.
-Pappa, var är Pappa?

Små saker som känns så bra i vår nya vardag...

Nu har vi varit hemma i tre veckor och det känns som att vi har varit hemma minst det dubbla.
Det är på riktigt nu.

Jag ska börja jobba om en vecka och det känns helt ok även om vi har vant oss att alltid vara tillsammans och leva ett liv utan stress.

Vi undrar hur alla våra Kenyavänner har det. Vad de gör och om/när vi kommer ses igen.
Theo pratar fortfarande om alla gamla kompisar hela dagarna men han verkar inte vara ledsen utan undrar bara vad alla gör, speciellt Noah, Fia och Paul (som han även har döpt tre nallar till).

Info för er som snart kommer hem:
Det är en del saker som man ska göra nu när vi har kommit hem och en del kan vi redan nu bocka av.
Vi har mailat över våra papper till AC och Socialsekreteraren.
Vi har varit på Skattekontoret och anmält Theo. Detta ska man göra direkt när man har kommit hem.
De hade inte riktigt koll på vilka papper man skulle ha, men vi lämnade in Adoption Certificate, Adoption Order, Adopt 12, pappret vi fick av Mia att adoptionen var godkänd och Theos och våra pass.
Hit måste man gå alla tre.

Vi har också varit på sjukhuset för att göra Theos olika undersökningar.
Detta ska man göra inom två veckor.
Läkaren ställer lite frågor och kollade i Theos rapporter som vi tagit med oss.
Hon lyssnade på hjärta och lungor, kände på magen, vägde honom, tittade i öronen.
De tog även ett urinprov.
Sedan när det var dags för de andra proverna så hann dem inte ta dem, så vi fick åka dit en gång till.
Vi har även lämnat in tre bajsprov och idag var vi där för att röntga honom och ta blodprov.
De tog blodprovet i armvecket och fyllde tre små flaskor.
Theo var jätteduktig under alla undersökningar och klagade inte på något, inte ens när de stack in nålen i venen i armvecket.

Ett tips är att köpa Embla plåster som man skall sätta i armvecket minst två timmar innan de ska sticka in nålen.
Det skall vara någon form av bedövning och för oss funkade det jättebra.

Det känns skönt att Theos första besök på sjukhuset har varit så positiva för honom.
Personalen har varit kanon och alla leksaker där gör att det inte kommer bli några problem med att gå dit i framtiden.

Återrapporter.Man ska även skicka in en hel del rapporter i framtiden och den första skall skickas efter att man har varit hemma i tre månader.
Under de två första åren efter adoptionen, ska rapporter skickas var tredje månad och därefter skickar man en om året i tre år.

Rapport 1
Skall vara Adoptionscentrum tillhanda 3 månader efter hemkomst

Rapport 2
Skall vara Adoptionscentrum tillhanda 6 månader efter hemkomst.
Denna rapport ska utgöras av den uppföljningsrapport som vår utredare i kommunen är skyldig att göra.