Lokalkändisar......



Hejsan!

För ett tag sedan blev vi kontaktade av en journalist från vår lokaltidning, Hallandsposten.
Hon skulle skriva en serie artiklar om adoption och ville intervjua oss om vår adoption och vår tid i Kenya.
Nu har artikeln med oss publicerats och vi tänkte även lägga ut den här.

Vi blev lite förvånade när vi såg tidningen, hela första sidan och ett helt uppslag handlade om oss.
Det måste ha varit stiltje på nyheter denna dagen :-)

 

Här kommer artikeln:

Tiden i Kenya gav bra start

17/07 Halmstad Till slut kom samtalet som Hasse och Linda hade väntat på. En liten pojke i Nairobi skulle bli deras.– Jag ringde Hasse och bara grät, säger Linda Fredriksson.

Det är huvudpersonen själv som öppnar dörren till radhuset på Kärleken.

Theo Fredriksson, tre och ett halvt år gammal, sneglar nyfiket på oss och visar gärna upp sitt rum med den stora världskartan ovanför sängen. En begynnande Halmstaddialekt avslöjas när han sätter in sin ”fåm” med pasta i leksaksugnen.

– Det är så svårt att säga innan, hur det är att bli en familj. Med Theo har det känts naturligt från första stund, säger mamma Linda.

I april förra året fick Linda och Hasse Fredriksson för första gången fick träffa sin son. Men vi backar bandet ytterligare några år.

När Hasse och Linda, som varit ihop ”i evigheter”, upptäckte att det skulle bli svårt att få biologiska barn så valde de att inte ge sig in på fertilitetsbehandlingar. Att adoptera kändes rätt för båda. Men att det skulle bli Kenya var långtifrån självklart.

– Eftersom man måste bo i landet mellan sex och tolv månader så tänkte vi: ”Det går inte. Hur ska vi göra med våra jobb, med huset?”, säger Linda.

På den obligatoriska föräldrautbildningen träffade de andra par som ville adoptera från Kenya – och började tänka om.

– Egentligen tycker vi att det här är det bästa sättet. Man är tillsammans med barnet under en lång tid och lär känna landet. När vi pratade med våra arbetsgivare och kollegor ställde de upp till hundra procent trots att vi inte visste när vi skulle åka eller komma hem, säger Hasse.

Att planera för åtta månader utan inkomst var förstås en utmaning. Genom sparade pengar, att de hyrde ut sitt radhus under sex månader och med hjälp av sina föräldrar lyckades de få ihop vad som krävdes.

Linda var på jobbet när hon fick samtalet om att en liten pojke i Nairobi hade matchats ihop med dem. Händerna skakade så att hon knappt kunde se orden som hon skrev ned. Hasse gick från jobbet utan ett ord till kollegorna.

– Vi satte oss hemma för att vänta in mejlet med bilder. Jag stod faktiskt och hoppade i köket av otålighet, säger Hasse.

Sedan kom trettioen sidor information och foton på pojken som var deras.

– Det var helt omöjligt att tänka några vettiga tankar. Vi skrev ut bilderna som vi hade fått på Theo och satte upp dem på väggen i köket, så att vi kunde se honom hela tiden, säger Linda.

Tre veckor senare landade de i larmet och trafiken i Kenyas huvudstad Nairobi och snart därefter fick de träffa sin son. ”Vår allra bästa dag”, skriver de i bloggen där läsarna kunnat följa deras långa vistelse i Kenya.

– När vi kom till barnhemmet fanns Theo inte i lekrummet med de andra barnen. Personalen berättade att han fortfarande höll på att klä sig för att han ville se ”neat”, alltså fin och ordentlig ut, inför oss. Bara det gjorde att man smälte, berättar Linda.

Efter en liten stund kom Theo smygande runt hörnet och det tog inte lång tid förrän han satt i deras knä. Dagen de träffades, den 5 april, kallar de för ”Theodagen” och den firas högtidligt precis som födelsedagen.

Linda och Hasse hyrde en lägenhet i Nairobi där familjen bodde under tiden som den juridiska processen malde på i kenyansk domstol. En gång i månaden skulle de tillbaka till barnhemmet för att väga och mäta Theo. Han gillade inte besöken, även om personalen tyckte det var roligt att se honom.

– Theo klamrade sig fast vid oss och ville inte ned på golvet. Han var rädd för att bli lämnad igen, säger Linda.

I början betedde sig Theo på ett sätt som kanske inte är helt ovanligt för barn som vuxit upp på barnhem och fått kämpa för uppmärksamheten – han var superduktig, spillde aldrig och showade för sina föräldrar.

Men allt eftersom han förstod att Linda och Hasse var där för att stanna så började han tvärtom att testa gränserna.

Linda tror att det underlättade familjebildningen att de bodde i Kenya under så lång tid.

– Vi hade inget annat att tänka på, ingen skulle till jobbet och vi kunde fokusera hundra procent på varandra.

I december förra året kunde familjen slutligen återvända till Halmstad och Theo kunde kliva in i rummet som redan var förberett.

Theo pekar på väggen där foton av bästa kompisarna Noah och Hannes hänger. De adopterades samtidigt som Theo och adoptivfamiljerna träffas fortfarande. Nyligen hyrde de ett hus på Österlen tillsammans.

– Vi kallar dem för Theos kenyakusiner. Jag tror att det kommer att vara viktigt för honom att ha andra personer som har varit med om samma sak, säger Linda.

Tankarna finns på hur det ska bli för Theo att växa upp i Sverige med en hudfärg som skiljer sig från många andra människors.

– Vi vill ge honom bästa möjliga trygghet och självförtroende så att han kan tackla svårigheter. Det är viktigt att hålla allt öppet för honom, säger Hasse.

– Theo är social och pratglad med andra barn. Man ska vara beredd på att det kan vara jobbigt och att barn kan vara elaka mot varandra, men man behöver inte ta ut något i förskott, säger Linda.

 

Ett år senare.....

Idag är det ett år sen vi fick träffa dig för första gången.
Det känns som att du har varit vår så mycket längre.
Vi minns det som igår när vi öppnade dörren och steg in i rummet, och lite nervöst lät våra blickar gå från barn till barn och leta efter dig.
Vi hade fått två bilder på dig men vi visste inte om vi skulle känna igen dig när vi nu skulle få se dig för första gången.
Efter en liten stund kom du in till de andra barnen och visst kände vi igen dig.
Du var ännu finare i verkligheten.

På sätt och vis så har denna tid gått enormt fort men när vi tänker tillbaka på allt vi har gjort och fått uppleva under detta år så känns det som att det var betydligt längre sen än bara detta enda år.

Det gick så lätt att bli föräldrar, allt kändes lätt och rätt.
Redan när vi läste mailet om dig och såg bilderna så var vi fast och den känslan har bara växt för varje dag.
Vi är så tacksamma och lyckliga som har fått dig, vår son.

En bild från vår första dag tillsammans.
Du var lite försiktig och avvaktande men ville gärna bli buren av oss båda.
När du lekte med de andra barnen så tittade du hela tiden på oss och ville ha koll på oss.
Innan lunch så la du dig till och med på mammas axel och slumrade lite.
Gissa om mamma var lycklig :-)

Ett år senare så ser du ut så här, håret har växt och likaså din personlighet.
Du är en glad och busig kille med ett hjärta av guld.
Omtänksam och snäll.
Visst kan du bli arg och vara väldigt bestämd ibland men det är bara bra.
Oftast är du lika go och glad som du ser ut på den här bilden, som är som gjord för en tandkrämsreklam.

Du pratar fortfarande om Noah, Fia, Paul och Hannes, Anna, Edvin och Saalash och Donkeyn.
Men nu har de fått konkurens från kompisarna på gatan, släktingar och din första lilla kärlek, Moa. Som du inte kan få nog av :-)

Häromdagen så pratade vi lite om vad vi gjorde på dagarna i Kenya och då blev du lite tyst och sa

-Theo tänker.....Phoebe gav Theo och Noah ananas, sen berättade du om när du och Noah satt och åt ananas och chapati tillsammans.

Vi hade verkligen en fantastisk start på vårt liv tillsammans.


Nu har vi haft vårt första år tillsammans och vi hoppas att alla andra år blir lika underbara, även om de gärna får gå lite saktare :-)

Härlig känsla....

Igår satt jag på ovanvåningen och surfade och slötittade på tv. Linda hade just gått och lagt sig.
Hör hur Theo nyser från sitt rum, små snabba tassande steg, dörren som öppnas och fler steg in till vårt sovrum som ligger vägg i vägg.
-Mamma.
-Hej Theo, kom upp i sängen.
-Pappa, var är Pappa?

Små saker som känns så bra i vår nya vardag...

Nu har vi varit hemma i tre veckor och det känns som att vi har varit hemma minst det dubbla.
Det är på riktigt nu.

Jag ska börja jobba om en vecka och det känns helt ok även om vi har vant oss att alltid vara tillsammans och leva ett liv utan stress.

Vi undrar hur alla våra Kenyavänner har det. Vad de gör och om/när vi kommer ses igen.
Theo pratar fortfarande om alla gamla kompisar hela dagarna men han verkar inte vara ledsen utan undrar bara vad alla gör, speciellt Noah, Fia och Paul (som han även har döpt tre nallar till).

Info för er som snart kommer hem:
Det är en del saker som man ska göra nu när vi har kommit hem och en del kan vi redan nu bocka av.
Vi har mailat över våra papper till AC och Socialsekreteraren.
Vi har varit på Skattekontoret och anmält Theo. Detta ska man göra direkt när man har kommit hem.
De hade inte riktigt koll på vilka papper man skulle ha, men vi lämnade in Adoption Certificate, Adoption Order, Adopt 12, pappret vi fick av Mia att adoptionen var godkänd och Theos och våra pass.
Hit måste man gå alla tre.

Vi har också varit på sjukhuset för att göra Theos olika undersökningar.
Detta ska man göra inom två veckor.
Läkaren ställer lite frågor och kollade i Theos rapporter som vi tagit med oss.
Hon lyssnade på hjärta och lungor, kände på magen, vägde honom, tittade i öronen.
De tog även ett urinprov.
Sedan när det var dags för de andra proverna så hann dem inte ta dem, så vi fick åka dit en gång till.
Vi har även lämnat in tre bajsprov och idag var vi där för att röntga honom och ta blodprov.
De tog blodprovet i armvecket och fyllde tre små flaskor.
Theo var jätteduktig under alla undersökningar och klagade inte på något, inte ens när de stack in nålen i venen i armvecket.

Ett tips är att köpa Embla plåster som man skall sätta i armvecket minst två timmar innan de ska sticka in nålen.
Det skall vara någon form av bedövning och för oss funkade det jättebra.

Det känns skönt att Theos första besök på sjukhuset har varit så positiva för honom.
Personalen har varit kanon och alla leksaker där gör att det inte kommer bli några problem med att gå dit i framtiden.

Återrapporter.Man ska även skicka in en hel del rapporter i framtiden och den första skall skickas efter att man har varit hemma i tre månader.
Under de två första åren efter adoptionen, ska rapporter skickas var tredje månad och därefter skickar man en om året i tre år.

Rapport 1
Skall vara Adoptionscentrum tillhanda 3 månader efter hemkomst

Rapport 2
Skall vara Adoptionscentrum tillhanda 6 månader efter hemkomst.
Denna rapport ska utgöras av den uppföljningsrapport som vår utredare i kommunen är skyldig att göra.

Hemma igen....

Nu är vi hemma! Det känns väldigt skönt att kunna skriva dessa ord, men fortfarande ganska overkligt.
Vi kom hem för ett tag sedan nu och vi börjar lite smått vänja oss vid att vi faktiskt är hemma.
Här kommer en liten kortfattad resumè över vår resa hem:

Isaiah, vår taxichaufför hämtade oss och körde oss till flygplatsen.
Regnet tilltog allt mer och när vi kom fram så öste det ner, mer regn än vi någonsin sett.
Vägarna var täckta med 20 cm regnvatten och bilarna kröp fram.
Vi kunde inte gå ut ur bilen för då hade vi och vår packning blivit totalt dränkta.
Efter ca 15 min så insåg vi att vi inte hade något val och då kom jag på att jag faktiskt hade släpat runt på två regnponchos i min väska under nio månader som nu äntligen skulle komma till någon nytta.
När vi öppnade våra dörrar och gick ut så kom genast tre killar fram och ville hjälpa oss att bära in allt, 6 stora resväskor, 3 handbagage och lite annat.
Killarna blev glada för jag hade bara stora sedlar att ge dem som tack för hjälpen, men det var de värda.

När planet lyfte så tog vi varandras händer och andades ut. Nu var allt klart och inget kunde ta vår son ifrån oss.
Vi hade längtat efter detta och det var lika skönt som vi hade fantiserat om.

Resten av resan gick jättebra. Theo sov större delen av resan och skötte sig mycket bra även den vakna tiden.
När vi gick på flygplatsen i Amsterdam så kändes allt så strukturerat, välordnat, rent och nästan som att vara hemma.

Vi landade i Köpenhamn, hämtade väskorna och gick in genom portarna och där stod ni och väntade på oss......
Vi stannade på vägen och fikade och pratade lite med alla som hade kommit för att ta emot oss.
En räkmacka och kaffe har sällan smakat så gott.

Väl hemma så gick vi ur bilen och grannarna som inte ville verka påflugna och störa skymtades bakom gardinerna (Nattis mfl ;-) )
Vi tog steget över tröskeln och började resan......resten av vårt liv!
Tack alla ni som hade handlat mat, lagat mat, ställt in presenter både i köket och på altanen.
Theo´s rum var fullt av ballonger, och även en hel del presenter.
Han kände nog igen sig från filmerna vi hade visat i Kenya så han sprang rakt in och satte sig i en pulka som han hade fått av mitt jobb.

Vilket år vi har haft! Vilken son vi har fått! Vilka vänner vi har fått! Vad vi har fått uppleva och vad vi har lärt oss.
Nu har vi kommit hem till allt det normala och trygga, men vi får inte glömma att för Theo är det tvärtom. För honom är allt nytt och konstigt.
Mamma och pappa kör bil. Det är kallt och det är ingen som kommer och städar eller rengör vagnen när den är smutsig.

Allt har gått jättebra och vi har faktiskt inte märkt någon skillnad på Theo.
Efter nio månader tillsammans så är vi trygga tillsammans.
Vi får se hur det går i framtiden, men än så känns allt bara så bra.

Självklart så pratar han mycket om Noah, Hannes, Fia, Paul, Anna, Edvin, Pernilla, Daniel, Ezra, William, Oskar, Imma, Naftali....ja listan kan göras lång, men det är inget konstigt med det.

Julen var såklart lite extra speciell och vi har hunnit med att träffa en del gamla kompisar och Theo har fått julklappar nästan varje dag.
Han tror nog att det alltid kommer vara såhär......"titta nu kommer Nonno och Uffe med ändå mer julklappar" :-)

Det går inte att släppa allt som vi har varit med om och hur alla har det nere i Nairobi.
Både andra familjer, men även de som vi inte känner. Det finns så många som har det svårt och aldrig kommer få det speciellt mycket bättre.
Vad kan man göra? .....är frågor som vi ställer oss och det är inte lätt.
Just nu så har en tjej åkt tillbaka till Nairobi för att hjälpa till.
Hon var en av de tjejer som var volontärer på Theo´s barnhem och de märkte att det faktiskt gick att göra något.
Vi kan inte hjälpa alla, men man kan faktiskt göra skillnad för enskilda personer.
Följ henne och hennes kompisars arbete på denna facebooksida:
https://www.facebook.com/groups/177792515750288/
Har du någon krona över så vet jag att alla pengar kommer komma fram och göra nytta.

Det finns så mycket som vi vill skriva och berätta ,men det är svårt att sätta ord på allt...
Vi älskar vår son Theo och vi är så stolta över honom. Han är en fantastisk person och att vi får vara med honom gör oss lyckliga.

Vi kommer säkert skriva lite då och då på bloggen även i fortsättningen, men kanske inte så ofta.
Lite tips om vad som kan vara bra att tänka på när man kommer hem och är det någon som undrar något, vad som helst, så är ni mer än välkomna att höra av er, familjen@fredriksson.info

Tack för att ni har följt oss på vår resa detta år!
Familjen Fredriksson

P.S Här kommer lite bilder från våra första dagar på hemmaplan!

 

Så skönt.....

 

Världens finaste lille pöjk....

 

Det finns potholes även här......

 

Här räcker det inte med linne och flipflop.....

 

Avsked är inte roligt....:(

Tack familjen Å för en skön avskedsmiddag!
Vi har just kommit hem från Monikos, en svensk restaurang här i Nairobi.
Tillsammans med familjen Å och deras vänner som är på besök har vi avnjutit en god middag och framförallt haft en trevlig kväll.
Jag trodde nog att jag hade känslorna under kontroll ganska bra, men när taxin stannade här hemma och det var dags för oss att hoppa av och säga adjö "så kom alla känslorna på en och samma gång" som en känd Halmstadskald en gång har sagt.
Fast vi äntligen får åka hem och njuter av detta så är det ändå tungt att lämna sina vänner.
Det är skönt att vi vet att vi snart kommer ses igen och jag vet att tiden säkert kommer gå fort.

Vi är lyckligt lottade att ha fått så fina vänner här i Kenya!

Kenya är ett fantastisk land på många sätt och att få ha bott här under nio månader är en ynnest.
Vi kommer aldrig glömma vår tid här och alltid kunna drömma oss tillbaka och tänka på allt som vi har varit med om.
Alla människor vi har lärt känna och landet som vi faktiskt har fått se på ett sätt som de flesta inte får.
Att få komma hem och se allt på ett nytt sätt är väldigt nyttigt.

Tack Kenya!
Tack alla familjer som vi har träffat här under vår tid!

Nu har vi gjort vårt livs resa och nu är det dags för Theos stora resa.
Vi ska hem till allt det vanliga som känns tryggt och säkert och Theo lämnar allt som han är van vid.
Vi hoppas att han snabbt skall fina trygghet och känna sig hemma.
Tack vare våra nio månader tillsammans så tror och hoppas vi att allt skall gå bra.

Imorgon så ska vi packa det sista, ta en sista lunch på Art Café, en sista taxiresa med Isaiha och sedan är det dags att gå på planet.
Känslan är fortfarande overklig, vi ska åka hem....

Till alla vänner där hemma:
Vi längtar efter er och vill träffas så mycket som möjligt så småningom, men vi kommer ta det lugnt med besöken i början för att Theo skall ha en chans att vänja sig vid allt det nya.
Vill ni hälsa på så är ni välkomna, men slå en signal innan och kolla med oss, vi kommer vara ärliga och säga nej om vi känner att han inte riktigt är redo eller att det blir för många nya ansikten på en gång.

Imorgon säger vi upp vårt internetabonnemang, så nästa blogginlägg kommer vi skriva från Sverige :-)

Kwaheri Kenya (Adjö Kenya).

Yeeeees!

Våra biljetter är bokade!
Vi är snart hemma!

Plötsligt så har allt gått i en rasande fart, vi känner nästan att vi inte har hunnit med riktigt.
Vi har haft en sådan tur och fått snabbaste tänkbara service av både Ambassaden, MIA, Skatteverket och Emigration.
På bara tre dagar så allt fixat sig. Saker som vi trodde skulle ta minst en vecka till.

På fredag går flyget och på lördag så kommer vi vara hemma igen.
Det kanske inte kommer se ut som på bilden, men det ska bli skönt att få ta steget över tröskeln och visa upp vårt hus för Theo.
Han har redan fått se en hel del på film, men det blir en annan sak att få se det på riktigt.

Idag är en bra dag......

Idag skulle vår advokat få två dokument som vi har väntat länge på.
Vi skulle träffas klockan tolv och vi åkte dit, men var ganska skeptiska på att vi verkligen skulle få dem.
Klockan ett så kom en kille med alla papper som denna gång var rättstavade och helt rätt ifyllda, yes!

Vi hann också maila iväg alla papper till MIA i Sverige som redan efter 45 minuter svarade att vi var godkända och även skickade detta till Svenska ambassaden här i Nairobi.
Grymt snabbt jobbat :-)

Detta betyder att det finns en mikroskopisk chans att vi kan få komma hem redan på söndag.
Det är nog lite troligare att det blir i mitten på nästa vecka, men.... vem vet?

Det återstår fortfarande några saker, men nu börjar det verkligen kännas som att vi snart är påväg.