Hejsan!
För ett tag sedan blev vi kontaktade av en journalist från vår lokaltidning, Hallandsposten.
Hon skulle skriva en serie artiklar om adoption och ville intervjua oss om vår adoption och vår tid i Kenya.
Nu har artikeln med oss publicerats och vi tänkte även lägga ut den här.
Vi blev lite förvånade när vi såg tidningen, hela första sidan och ett helt uppslag handlade om oss.
Det måste ha varit stiltje på nyheter denna dagen :-)
Hon skulle skriva en serie artiklar om adoption och ville intervjua oss om vår adoption och vår tid i Kenya.
Nu har artikeln med oss publicerats och vi tänkte även lägga ut den här.
Vi blev lite förvånade när vi såg tidningen, hela första sidan och ett helt uppslag handlade om oss.
Det måste ha varit stiltje på nyheter denna dagen :-)
Här kommer artikeln:
Tiden i Kenya gav bra start
17/07 Halmstad Till slut kom samtalet som Hasse och
Linda hade väntat på. En liten pojke i Nairobi skulle bli deras.– Jag ringde
Hasse och bara grät, säger Linda Fredriksson.
Det är huvudpersonen själv som öppnar dörren till radhuset på Kärleken.
Theo Fredriksson, tre och ett halvt år gammal, sneglar nyfiket på oss och
visar gärna upp sitt rum med den stora världskartan ovanför sängen. En
begynnande Halmstaddialekt avslöjas när han sätter in sin ”fåm” med pasta i
leksaksugnen.
– Det är så svårt att säga innan, hur det är att bli en familj. Med Theo
har det känts naturligt från första stund, säger mamma Linda.
I april förra året fick Linda och Hasse Fredriksson för första gången fick
träffa sin son. Men vi backar bandet ytterligare några år.
När Hasse och Linda, som varit ihop ”i evigheter”, upptäckte att det skulle
bli svårt att få biologiska barn så valde de att inte ge sig in på
fertilitetsbehandlingar. Att adoptera kändes rätt för båda. Men att det skulle
bli Kenya var långtifrån självklart.
– Eftersom man måste bo i landet mellan sex och tolv månader så tänkte vi:
”Det går inte. Hur ska vi göra med våra jobb, med huset?”, säger Linda.
På den obligatoriska föräldrautbildningen träffade de andra par som ville
adoptera från Kenya – och började tänka om.
– Egentligen tycker vi att det här är det bästa sättet. Man är tillsammans
med barnet under en lång tid och lär känna landet. När vi pratade med våra
arbetsgivare och kollegor ställde de upp till hundra procent trots att vi inte
visste när vi skulle åka eller komma hem, säger Hasse.
Att planera för åtta månader utan inkomst var förstås en utmaning. Genom
sparade pengar, att de hyrde ut sitt radhus under sex månader och med hjälp av
sina föräldrar lyckades de få ihop vad som krävdes.
Linda var på jobbet när hon fick samtalet om att en liten pojke i Nairobi
hade matchats ihop med dem. Händerna skakade så att hon knappt kunde se orden
som hon skrev ned. Hasse gick från jobbet utan ett ord till kollegorna.
– Vi satte oss hemma för att vänta in mejlet med bilder. Jag stod faktiskt
och hoppade i köket av otålighet, säger Hasse.
Sedan kom trettioen sidor information och foton på pojken som var deras.
– Det var helt omöjligt att tänka några vettiga tankar. Vi skrev ut
bilderna som vi hade fått på Theo och satte upp dem på väggen i köket, så att
vi kunde se honom hela tiden, säger Linda.
Tre veckor senare landade de i larmet och trafiken i Kenyas huvudstad
Nairobi och snart därefter fick de träffa sin son. ”Vår allra bästa dag”,
skriver de i bloggen där läsarna kunnat följa deras långa vistelse i Kenya.
– När vi kom till barnhemmet fanns Theo inte i lekrummet med de andra
barnen. Personalen berättade att han fortfarande höll på att klä sig för att
han ville se ”neat”, alltså fin och ordentlig ut, inför oss. Bara det gjorde
att man smälte, berättar Linda.
Efter en liten stund kom Theo smygande runt hörnet och det tog inte lång
tid förrän han satt i deras knä. Dagen de träffades, den 5 april, kallar de för
”Theodagen” och den firas högtidligt precis som födelsedagen.
Linda och Hasse hyrde en lägenhet i Nairobi där familjen bodde under tiden
som den juridiska processen malde på i kenyansk domstol. En gång i månaden
skulle de tillbaka till barnhemmet för att väga och mäta Theo. Han gillade inte
besöken, även om personalen tyckte det var roligt att se honom.
– Theo klamrade sig fast vid oss och ville inte ned på golvet. Han var rädd
för att bli lämnad igen, säger Linda.
I början betedde sig Theo på ett sätt som kanske inte är helt ovanligt för
barn som vuxit upp på barnhem och fått kämpa för uppmärksamheten – han var
superduktig, spillde aldrig och showade för sina föräldrar.
Men allt eftersom han förstod att Linda och Hasse var där för att stanna så
började han tvärtom att testa gränserna.
Linda tror att det underlättade familjebildningen att de bodde i Kenya
under så lång tid.
– Vi hade inget annat att tänka på, ingen skulle till jobbet och vi kunde
fokusera hundra procent på varandra.
I december förra året kunde familjen slutligen återvända till Halmstad och
Theo kunde kliva in i rummet som redan var förberett.
Theo pekar på väggen där foton av bästa kompisarna Noah och Hannes hänger.
De adopterades samtidigt som Theo och adoptivfamiljerna träffas fortfarande.
Nyligen hyrde de ett hus på Österlen tillsammans.
– Vi kallar dem för Theos kenyakusiner. Jag tror att det kommer att vara
viktigt för honom att ha andra personer som har varit med om samma sak, säger
Linda.
Tankarna finns på hur det ska bli för Theo att växa upp i Sverige med en
hudfärg som skiljer sig från många andra människors.
– Vi vill ge honom bästa möjliga trygghet och självförtroende så att han
kan tackla svårigheter. Det är viktigt att hålla allt öppet för honom, säger
Hasse.
– Theo är social och pratglad med andra barn. Man ska vara beredd på att
det kan vara jobbigt och att barn kan vara elaka mot varandra, men man behöver
inte ta ut något i förskott, säger Linda.