Idag så har vi varit i Kibera, ett av världens störst slumområden tillsammans med familjen Å och två guider. Vi gick i ca två timmar och fick se en helt ny sida av vår nya hemstad.
Långt från köpcentrum, cafeér, restauranger och safariresor.
Kibera är ca 2,5 kvadratkilometer och här bor ca 1,4 miljoner människor.
Det går inte att förstå hur alla kan få plats på denna lilla yta.
Ett normalt "hus" är ca 10 kvadratmeter och där bor ofta uppemot åtta personer i ett rum som ska fungera både som kök, vardagsrum och sovrum.
I bästa fall så är det ett betonggolv och inte ett jordstampat golv.
Man använder allt man kan hitta till att bygga husen.
I bakkanten på bilden ser man nya lägenhetshus som staten har byggt för att folket skall få det bättre.
Tyvärr så funkade det inte riktigt som det var tänkt då månadskostnaden blev för hög för de allra flesta, 1000 kes, ca 80:-/mån.
Tyvärr så funkade det inte riktigt som det var tänkt då månadskostnaden blev för hög för de allra flesta, 1000 kes, ca 80:-/mån.
Vi fick komma in i ett hus och se hur det ser ut och då inser man hur de personer som vi lärt känna här i Nairobi faktiskt bor.
Vår trevliga och glada portvakt och den lika trevliga vaktmästaren, frukthandlaren på hörnet mfl... bor i liknande hus och lever ett liv som är så långt från vårt överflöd att man skäms.
De skulle därmot aldrig tycka att vi ska skämmas för att vi har det bättre än så många andra.
När vi gick på dessa små, smala stigar mellan husen där allt är lerigt och smutsigt så kan jag inte förstå hur alla kan se så renliga ut och ha så nytvättade kläder i alla lägen.
Visst kan man ibland se någon som verkligen ser ut att ha ett fruktansvärt liv men de allra flesta är mycket mån om att se hela och rena ut.
Under vår promenad så fick vi hoppa över små bäckar av smutsvatten, diken som liknade soptippar och mitt i allt detta så lekte barn barfota, hönor och hundar försökte hitta något att äta och överallt fanns det små butiker och företag.
Jag har alltid föreställt mig slumområden som ställen där alla har gett upp, arbetslösheten är 100% och allt står mer eller mindre still.
Så var det verkligen inte....tydligen så har ca 700 000 som bor här någon form av jobb och gör allt de kan för att få ett bättre liv.
Strax utanför Kibera så ligger en jättestor marknad där alla dessa människor handlar det som de behöver.
Här finns verkligen allt som man kan behöva.
Alla fina butiker som vi besöker är bara för oss som lever i överflöd.
Vi fick besöka en skola som kanske var 15 kvadrat och bestod av några plåtar som knappt täckte väggarna.
Barnen var mellan 2 och 6 och de flesta var HIV positiva.
Många känslor.....
Påväg mot skolan så följde vi järnvägen som går rakt igenom Kibera.
Detta var en upplevelse som vi kommer bära med oss och det finns många som skulle behöva se hur livet ser ut för en stor del av världens befolkning.
Trots all fattigdom och hemska förhållande så fick vi ändå en känsla av hur starka och livsglada dessa människor är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar